Jag har precis spenderat 30 minuter åt att läsa massa utav mina
gamla blogg-inlägg och jag kan bara konstatera en sak: det har skett stora förändringar.

I början av den här bloggen gick jag i högstiadiet och jag var osäker på mig själv och alla andra i min omgivning samtidigt som jag var ganska omogen. Jag använde sk "fjortis-uttryck" , slangord och gjorde glada gubbar efter varje mening och skrev mest strunt. 
egentligen så vet jag inte varför jag hade en blogg över huvud taget. jag skrev ju inte direkt ofta och när jag väl skrev var det omogna internskämt eller en kort uppstolpad text om vad jag gjort under dagen.
kanske skrev jag för att jag vill vara som alla andra? kanske för att jag ville att folk skulle intressera sig av mig och mitt liv? ärligt talat så vet jag inte vilket, men jag skulle gissa på en blandning av båda förslagen ovan.
jag var sjukt rädd för att vara lite annorlunda, jag ville inte ha några konstiga blickar på mig och jag ville absolut inte stå i centrum. MEN, jag ville inte heller bli bortglömd. jag ville vara med i konversationerna och jag ville ha en åsikt. jag ville att folk skulle bry sig om vad jag tyckte och tycka att jag hade bra värderingar.

allt det jag ville gick åt skogen. istället blev jag "mittimellan-tjejen" som varken sa bu eller bä. jag blev lite bortglömd och jag gjorde inget för att ändra på det, för jag var för feg.
Min allra största rädsla var att inte bli omtyckt så jag var alltid alla till lags. jag gjorde vad jag blev tillsagd och trodde att jag på så sätt skulle bli lite mer sedd och kanske få någon att tycka om mig, men som vanligt var det bara för att de själva skulle vinna på det.


sådär höll jag på i tre år. TRE ÅR! jag fattar egentligen inte vad jag höll på med. hur svårt kan det vara att säga nej? att säga vad man tycker i enkla diskussioner om ex. vilken maträtt som är godast? det var ju inte direkt några världsproblem vi diskuterade.
om jag hade fått sitta i samma klassrum idag och vara den jag är nu så tror jag faktiskt att jag skulle vara annorlunda. jag skulle faktiskt skita i att vara alla till lags och det skulle nog göra de flesta i 9B-klassen ganska så förvånade. för jag tror/vet att jag inte är samma osäkra tjej som jag var då. och det är jag glad för :) 
Jag tror även att alla andra i klassen har förändrat sig till det bättre. vi har ju faktiskt blivit 2-3 år äldre och är inte lika påverkade av varandra som vi var då och inte alls lika omogna. 
men fan vilka låånga tre år det var. dom var inte så hemska under tiden, men nu i efterhand så undrar jag hur jag klararde det.  30 elaka små tonåringar som gjorde allt för att trycka ner resten av klassen och dra skämt på deras bekostnad.
hur korkade var vi egentligen? jisses .
den tiden är ju som TUR va slut. och jag ska glömma mycket utav den!


/ J.